Danik

Mumsandes på mina djungelvrål som för övrigt precis tog slut har jag två saker att berätta.

Den första är om hur jag nyligen fått insikt om vad som betyder mest för mig. Dennis ställde mig någon gång frågon om vad jag brinner för. Jag började fundera och det tog inte så lång tid innan jag svararade musik. Mitt största intresse. Men brinner du verkligen för det frågade han mig. Ja, svarade jag. Sen sa han: Men varför går du inte på ett musikgymnasium om det är så viktigt för dig. Man ska väll göra det man brinner för. Eller?
Jag började resonera kring det där och visst jag håller med, men det kändes för riskabelt, bara för att jag inte går ett gymnasium som handlar om musik betyder inte att det betyder mindre för mig och det insåg jag här om dagen när jag satte mig vid mitt piano och skulle spela efter min osthyvels incident, (det vill säga att jag nästan råkade skära av mig en kär del av min tumme, men den klarade sig lyckligt nog ganska bra). Så jag satt där med mina fyra fingrar på vänster handen och spelade, och försökte att inte använda tummen för att inte belasta den. Då tänkte jag. Shiiit, fy fan vad jag bara vill kunna spela med alla fingrarna, då slog även tanken mig att men tänk om jag skulle förlora ena handen. Hur skulle jag kunna spela då...? Jag tänkte: nää fan, ALDRIG att jag ger upp, då spelar jag fanemej med en hand, och tänk om jag skulle förlora min tumme helt, ska jag sluta spela för det. Nää så fan helller. Jag tänkte på hur jävla ledsen jag blev om någon tog iväg mitt piano ifrån mig, fan vad ledsen jag skulle bli. Jag insåg att det är det som betyder mest för mig, materiellt det vill säga. Så viktigt för mig, tänkte också på vad det är jag brukar sakna mest när jag är borta en lång period, jag tänker alltid på mitt piano ståendes där hemma, utan att någon spelar på det. Det är det första jag gör när jag kommer hem från en semester, eller vad som helst då jag varit borta en längre period. Pianot, där hamnar jag alltid först, droppar mina bags och slänger mig över det. Skapa egen musik, bara sitta där och filosofera vid tangenterna. Komponera eget. Förmedla en känsla. Så ja... Jag brinner för Piano.

Det andra jag vill tala om är att idag när jag var hemma hos Mia och Anna så spelade jag lite piano, självklart, och se satte vi oss och fika och snackade om allt mellan himmel och jord, det vill säga, även skolan :P vilket Mia kunde bli lagom irriterad på :P Men men så blev det. Tror jag drack 3 koppar te med honung och mjölk vilket för övrigt Anna också gjorde. Det kändes på något sätt skönt att bara kunna relaxa lite, utanför plugget. Ofta känner jag att jag vill till skolan, träffa människor, ha kul. Men jag är så jävla trött på ytligheterna och trött på mig själv också att jag försöker passa in bland folk som jag egentligen irriterar mig på. Förstår inte varför jag vill vara som dom ibland. Och när jag nu inser att det är inte de ytligheterna jag vill umgås med känns det jävligt skönt att bara liksom sätta sig och fika upp och ner och snacka om någonting annat än bara strunt.

Jag känner mig verkligen som en ensam varg, och det värsta är att jag känner mig helt likgiltig till skol-scenariot just nu. Det vill säga, försöka passa in i någon grupp, för det funkar verkligen inte för mig, jag är en person som gillar att hålla mig till några få. Även fast jag tycker om att prata i grupp,, vill jag aldrig fastna i någon. Folk som pratar om hur de ska köra sitt eget race och sen ändå hamnar i alla andras gemensamma nämnare, så fult. Jag kan tänka mig att jag själv gör det, men jag inser det nu. Jag vet inte varför jag försöker passa in någonstans. Känner att jag kanske borde slå mig ner någonstans där jag "passar bäst" men jag känner att jag inte passar bäst någonstans. Vill vara min egen ras, min egen species, vara min egen vandrare. Kan bero på att jag fortfarande är osäker själv, men min väg verkar vara det som oftast brukar funka bäst och allt detta tack vare lite fika.

- Kom igen jag vet att du vill
- Vill vad då?
- Ja men du vet...
- Vad?
- Kom igen lek med henne
- Naaah, jag skulle aldrig kunna göra så, tänk om jag sårar henne
- Äsch vem bryr sig, stick to the plan
- Men tänk om min plan inte funkar då?
- Den funkar alltid...
- Säker?
- Ja, säker.
- Det är ditt game
- Nej det är ditt game. Gör det du kan bäst. Gör det.
- Nej gör det inte.
- Joo gör det. Ta kontrollen
- Men jag har ju den redan
- Är du säker?
- Ja...
- Men varför tvekar du då?
- Jag tvekar inte.
- Jo.
- Sluta agera efter vad andra vill
- Varför då?
- Det handlar bara om en en väg i slutändan. Din egen
- Ja, men jag kan dra med mig folk på vägen.
- Precis
- Ja men inte så
- Men hur menar du då?
- Jag vet inte riktigt
- Jag tror inte riktigt du förstår vad jag menar.
- Nää, mjo, njaa eller joo jag förstår visst.
- Ok men vad ska vi göra då?
- Tänk på dig själv
- Ok jag ska
- Nej gör det inte
- Vad ska du göra?
- Ingenting. Absolut ingenting

Det blir aldrig som man tänkt sig.
Kunde inte få ut någonting igår.
Kände mig sårbar. Mer än någonsin.
Det blev bara godkännt. vet inte om det blev ett plus till det också.
Var nog ändå ganska väntat.
Hade jag kunnat göra det annorlunda?
Spelar ingen roll...
Ville bara inte krypa ner i ett skal.
Blir så arg på mig själv.
Men det är inte mitt fel att jag känner som jag gör.
Men det är mitt fel att det blev som det blev.
Du säger att jag hade min chans.
Känns så illa bara.
Kan inte släppa taget om den kvällen bara.
Vet inte om det finns ett gott slut.
Vill bara vara nära.
Men det går inte.
Man vill bara att allt ska vara som i en film.
Ett gott slut.
Jag vet dock inte om det här bara är början.
Kanske ska man ha sina svackor.
Vad vet jag.
Ska det vara perfekt från början?
Kanske inte. även fast man vill...
Man vill bara så mycket.
Men man kommer till en punkt då man börjar undra.
Hur länge kommer jag behöva vänta nu.
Kommer det ge med sig?
Kommer jag ge med mig?
Kommer vi missa varandra?
igen..?
Så mycket jag hade tänkt säga.
Så mycket jag inte kan få ur mig i din närhet.
Ingenting man kan göra åt.
Vill kunna utrycka mig.
Genom musik.
Vill vara den där som accepterar dina brister.
Jag vet inte om jag gör det.
För jag vet inte ens om du har några.
Lyssnar på Heaven
Förstår varför den får dig att tänka på kärlek
Det värsta är väntan
Man undrar bara hur länge.
Som med bussen
man vet bara inte hur länge man orkar
man vet inte ens om den kommer
Jag vill bara att du ska veta att det aldrig var ditt fel
Det var mitt fel
Jag blev svartsjuk
Därför blev jag ledsen
Därför jag inte vill komma för nära
Vill distansera mig
Visste att det inte fanns ett gott slut
Men det gick inte
Känns så mycket hårdare nu än vad jag trodde det skulle vara.
Har aldrig kännt så starkt för någon
Det är ingen hemlighet längre
Alla visste om dig..
Alla visste...
Alla...
förutom du.

Vissa saker är bara så typiska...

Efter jag gymmat klart tog jag 744 till centrum för att byta till 705. Jag tänkte innan ska jag åka en station längre och gå resten av vägen hem. Hmm.. njaa. Jag förtjänar lite vila tänkte jag och steg av vid huddinge iallafall. Bussen skulle kommit 22, den kom 35. Så typiskt... och den kom precis när jag kände att jag inte orkade och var precis på väg att börja vandra hemmåt själv.

När man står där med sin emo-musik ( kommer inte på ngt bättre samlingsnamn men men, BRA musik iallafall) strömmandes så börjar man tänka. Snön faller lätt mot marken och jag filosoferar och ler hånfullt för mig själv. Den stunden av att bara vänta brukar vara det värsta folk vet, och speciellt när man vet att för eller senare och inom en väldigt kort framtid så kommer den där bussen komma. Man väntar och väntar och det är egentligen det vi gör hela livet. Vi väntar...

Vi väntar på att något ska hända. Att någon ska ta oss härifrån. Bland annat när jag stod där och väntade på att bussen skulle komma så slocknar helt plötsligt belysningen och man observerar stressade människor springandes längs gatorna. Det fick mig att tänka på serier som OC och One Tree Hill. Jag tänkte; är det här vad vi väntar på? Att leva i en drömvärld, där vi är omgivna av de snyggaste människorna, de vackraste haven och den lyxigaste miljön man kan tänka sig. Jag skulle då inte säga nej till sånt och det är kanske därför man kollar på de serierna. För att drömma sig bort från "the reality" ett tag.

Men när man står där och väntar inser man även att tiden går jävligt fort och påtal om det fick jag en total chock när jag insåg att månaden närmar sig sitt slut och det har gått med stormsteg. Man inser även att julen är nära och det vlil säga nästa lov och även nästa termin. Den sista terminen man någonsin kommer uppleva i gymnasieskolan vilket känns ganska sad. Jag vet inte ifall det här skulle vara min bästa tid i livet eller ifall det fortfarande väntar i studentlivet men jag vet en sak och det är att det hitils har varit den roligaste tiden i mitt liv. Träffat underbara människor, vuxxit som person, lärt känna mig själv tack vare många personer, lärt mig en massa, både pluggmässigt och i färdigheter och det är jag faktiskt väldigt tacksam för. Jag tänker att det här är min grund i framtiden. Det är det här jag använder mig utav när jag pluggar vidare. Söka vidare... Vad vet jag inte riktigt än. Men allt prat om studenlivet bortom Stockholm känns väldigt lockande. Var helt insatt på KTH men just nu vill jag nästan hellre komma bort från Stockholm. Träffa nya människor, växxa som människa, lära mig ta mer eget ansvar, känna på hur det är att bo själv etc etc.

Desto närmare man kommer slutet börjar man även tänka på vilka man kommer att umgås med efter skolan. Tänker inte nämna några namn på mina hypoteser med risk för att glömma nämna någon. Men jag tror att det är fler än så jag kommer ha kontakt med och det är vissa man kanske inte kan tänka sig att jag skulle vilja umgås med i framtiden eller att jag känner de tillräckligt bra men jag tror tvärtom. Vissa jag kanske umgås mindre med ibland är de jag redan vet var jag har för att de bevisat sig för mig så jag har en stabil grund. Ingenting att bevisa. De relationerna kan gå långt.

Fick även en insikt om det här med Buddhisttänkandet när jag stod där i den härliga vinterstämningen. Ibland upplyfts man av en känsla som man inte riktigt kan förklara och när man försöker förklara den som jag ständigt försöker göra i mina bloggar blir det ibland bara misstolkningar eller fel. Språket är bara ett hjälpmedel som buddhisterna säger, eller snarare mer ett hinder från att fokusera på det verkliga. Och det är faktiskt sant... Man försöker förklara en känsla ibland som man bara själv känner och när man försöker få ur sig det i ord blir det inge bra. Man kan tänka sig det här exemplet med en musikant som spelar ett visst stycke och så frågar någon om vad det betyder. Musiken svarar inte utan spelar bara stycket igen.

Därmed slutar jag här, för ord räcker inte till.

17.03 är deadline - Projektarbetet.

16.59 skickas arbetet in och ett års bekymmer skickas iväg genom en elektronisk signal i form av epost.

Galet glad... Men fortfarande hyseriskt... Det är dags ska fira! Dennis och jag. Slänger snabbt i mig mat och får skjutts till skolan där jag ska träffa Dennis. Fan vad jag längtade efter det där momentet. Bara få känna 100% glädje.

Veckan i övrigt hade varit 100% hektisk, med prov tre dagar i rad och galet mycket annat att tänka på.

När man stod där... Kände jag mig glad i hela kroppen. En känsla man inte kan beskriva... Och sen träffade man lite annat folk, som också förgyllde det lite extra. Tillsammans på kvällen sen skulle jag och Alexandra prata för sjödal. hade INGEN aning om vad jag skulle säga. Men man kan ju improvisera lite och vad är det värsta som kan hända egentligen. Ja du inte vet jag...? inte mycket antagligen.

Tiden efter 17.03 Kändes som en tid att slappna av. Allting perfekt. I allafall så länge jag kunde hålla mig med mina vänner och borta från hemmet. Tack Dennis och moraliskt stöd också för den delen :)

Tiden efter 17.03 skulle vara bäst... Det var den men bara tillfälligt. Tillfällig lycka som sagt. Var den värd det? OOOH JA!.... men fortfarande... Så fort man kommer hem... bara bråk... tjaffs... Man orkar inte. Ibland vill föräldrarna inte förstå hur det känns att gå en så krävande och jobbig linje. Jag har själv varit allmänt dissig mot dem och sagt att jag vart tvungen att plugga som jag också har gjort, men nu när plugget är slut börjar de igen. Do this... Do that...

Man orkar inte. Kan man få en stund att slappna av?

Städat hela dagen idag, direkt efter frukost. Nu är den enda tiden jag har att slappna av och jag blir galet melankolisk. Sitter i mitt nystädade rum, med laptopen i sängen och Bryan Adams - Wonderwall strömmandes genom mig. Får en konstig känsla genom kroppen och med dämpad belysning i rummet känner man hur vintertiderna närmar sig.

Vintertid för mig symboliserar verkligen den här mysiga stämningen då allting är städat, rent, med mysig belysning och små lampor vid fönstrena och snön fallandes utanför. Men inte nog med det. Vintertid för mig är som sagt den där mysiga stämningen då man vill vara med någon hela tiden. Man vill ha någon att hålla om, någon som finns där för en.

Såg en snutt av Michael Moores Sicko idag och i slutet spelades en galet bra låt som just nu ger mig rysningar i kroppen; Cat Stevens - Don't be Shy. Som sagt: musik är allt och det här förgyller min dag. Videon är lite skumm men musiken är det som betyder ngt. Enjoy

En försenad inlämningsuppgift är just vad det är.
Den var redo för länge sen...
Trodde jag iallafall.
Ville göra den bättre hela tiden.
Bara lite till.
Ändra this... ändra that.
Bara för att göra den så bra som möjligt.
Men nu.
Nu står man där med inlämningsuppgiften färdig.
Man har missat sin deadline.
Man vet att det egentligen är försent.
Man borde ha lämnat in den från början.
Därför står man där varje gång och väger över.
Ska jag, ska jag inte, ska jag, ska jag inte.
Om jag lämnar in den vet jag att jag antagligen bara kan få ett godkännt.
Det med största sannolikhet.
Men kanske, men bara kanske.
Så finns den där lilla, lilla chansen att man faktiskt lyckades.
Man scorar det där MVG;et man var ute efter.
Då kommer allting ha varit värt det.
All möda, all donan.
Men fortfarande så vet man att med största sannolikhet så blir det bara ett g...
Och när man väll får tillbaka sin inlämningsuppgift och faktiskt inser att det bara blev ett g, så börjar man tänka.
Jag hade kunnat gjort så,
Jag kunde ha väntat lite längre.
Kanske hade jag kommit på det. Hur jag skulle löst det.
Eller hade jag det?
Var det redan kanske för sent?