Danik

En ny era är här. Dunkandes genom högtalarna är inte längre Damien Rice utan tung skön hip hop. I'm back... lite så känns det fast ändå inte riktigt. Ibland vet jag inte riktigt var jag har mig själv, men inte nog med det utan jag vet inte var jag har andra heller.

Jag: känslomänniska(senaste jaget), livsnjutare(gamla jaget), båda?

Känner verkligen för att bara njuta, precis som jag gör nu skrivandes på antagligen min sista blogg någonsin. Lyssnar på Dance my pain away och det känns så jävla rätt. Dance my pain away är precis det jag ska göra eller det  jag tror jag gjort. Jag känner ingen sorg inget hat... har lagt det gamla bakom mig på ngt vis, iallafall det senare gamla jaget, åker nog längre tillbaka i tiden än så. Till mina rötter, precis som Ryan gör när han åker tillbaka till Chino. Får se om jag kommer tillbaka igen dock. Antagligen tar det ett tag. Halvår kvar nu. Ska njuta. Det är precis det jag ska göra.

Jag vet inte... finns nog inte så mycket mer att säga. Antagligen ett gott tecken och antagligen därför jag inte längre har haft ngn blogg motivation som lasse ofta poängerar att han saknar. Förstår han nu, men antagligen inte av samma anledning. För att citera Susanna också så tror jag inte min EKG var i full rullning förut utan snarare död, plan som du beskrev den. Nu känner jag däremot att mitt hjärta börjar hoppa igen. Fått en ny livstörst nu, nya perspektiv.

Känner samtidigt varför förmedla en blogg som egentligen bara 3 personer läser när jag kan prata med dom face to face och det mesta jag skriver kommer ändå fram på ett eller annat sätt så varför slösa tid här. "Some things are better said spoken". och det stämmer i jävligt många fall. Jag är nog inte den där romantikern alla tror jag är. Jag är nog ganska elak egentligen. Bra, dålig uppväxt... hmm vet inte. Antagligen ganska bra fast åt olika håll. Är glad att jag har mina föräldrar. Känner att jag uppskattar dom mer och känns skönt att spendera lite quality time över julen. En äkta jul. Kanske inte som tidigare. men den här julen var nog defenitivt bättre än den förra. Däremot känns det ganska synd att jag inte kunde gett mer... jag älskar verkligen att ge. Vill vara den där som skämmer bort alla, inte ta emot utan bara ge som mycket jag orkar så mycket jag kan. Veta att man får tillbaka det sen. Nu är det tvärtom... Jag tar emot och tar emot... och jag känner bara att en vacker dag ska jag allt skjuttsa iväg mina föräldrar på en lyxxkryssning. (När jag har råd med det förståss) men jag vill så gärna. Vara den där storstadsbratpappan som skämmer bort sin släkt och sina vänner. Den där folk snyltar på, fast ändå visar respect för. Vill att mina barn ska ha dom bästa förutsättningarna, det jag ville ha.

Ett nytt år är på väg och jag ska inte ändra på mig, det är det jag försökt göra hela den här terminen tror jag. Funkade inte särskilt bra heller. Ska vara mig själv eller försöka så gott det går iallafall. MEn som sagt jag vet fortfarande inte riktigt vem jag själv är eller vad jag vill. Vet bara vad jag inte vill och det är alltid en början så jag ska köra på det. Brukar märka ganska bra.

Men som sagt inte mycket mer att säga.

Smart drag mister Danik... Nej...
Fan nu försöker jag komma på en bra avslutning men jag antar att det inte går.
Gott nytt år.

All eyes on me