Danik

Mumsandes på mina djungelvrål som för övrigt precis tog slut har jag två saker att berätta.

Den första är om hur jag nyligen fått insikt om vad som betyder mest för mig. Dennis ställde mig någon gång frågon om vad jag brinner för. Jag började fundera och det tog inte så lång tid innan jag svararade musik. Mitt största intresse. Men brinner du verkligen för det frågade han mig. Ja, svarade jag. Sen sa han: Men varför går du inte på ett musikgymnasium om det är så viktigt för dig. Man ska väll göra det man brinner för. Eller?
Jag började resonera kring det där och visst jag håller med, men det kändes för riskabelt, bara för att jag inte går ett gymnasium som handlar om musik betyder inte att det betyder mindre för mig och det insåg jag här om dagen när jag satte mig vid mitt piano och skulle spela efter min osthyvels incident, (det vill säga att jag nästan råkade skära av mig en kär del av min tumme, men den klarade sig lyckligt nog ganska bra). Så jag satt där med mina fyra fingrar på vänster handen och spelade, och försökte att inte använda tummen för att inte belasta den. Då tänkte jag. Shiiit, fy fan vad jag bara vill kunna spela med alla fingrarna, då slog även tanken mig att men tänk om jag skulle förlora ena handen. Hur skulle jag kunna spela då...? Jag tänkte: nää fan, ALDRIG att jag ger upp, då spelar jag fanemej med en hand, och tänk om jag skulle förlora min tumme helt, ska jag sluta spela för det. Nää så fan helller. Jag tänkte på hur jävla ledsen jag blev om någon tog iväg mitt piano ifrån mig, fan vad ledsen jag skulle bli. Jag insåg att det är det som betyder mest för mig, materiellt det vill säga. Så viktigt för mig, tänkte också på vad det är jag brukar sakna mest när jag är borta en lång period, jag tänker alltid på mitt piano ståendes där hemma, utan att någon spelar på det. Det är det första jag gör när jag kommer hem från en semester, eller vad som helst då jag varit borta en längre period. Pianot, där hamnar jag alltid först, droppar mina bags och slänger mig över det. Skapa egen musik, bara sitta där och filosofera vid tangenterna. Komponera eget. Förmedla en känsla. Så ja... Jag brinner för Piano.

Det andra jag vill tala om är att idag när jag var hemma hos Mia och Anna så spelade jag lite piano, självklart, och se satte vi oss och fika och snackade om allt mellan himmel och jord, det vill säga, även skolan :P vilket Mia kunde bli lagom irriterad på :P Men men så blev det. Tror jag drack 3 koppar te med honung och mjölk vilket för övrigt Anna också gjorde. Det kändes på något sätt skönt att bara kunna relaxa lite, utanför plugget. Ofta känner jag att jag vill till skolan, träffa människor, ha kul. Men jag är så jävla trött på ytligheterna och trött på mig själv också att jag försöker passa in bland folk som jag egentligen irriterar mig på. Förstår inte varför jag vill vara som dom ibland. Och när jag nu inser att det är inte de ytligheterna jag vill umgås med känns det jävligt skönt att bara liksom sätta sig och fika upp och ner och snacka om någonting annat än bara strunt.

Jag känner mig verkligen som en ensam varg, och det värsta är att jag känner mig helt likgiltig till skol-scenariot just nu. Det vill säga, försöka passa in i någon grupp, för det funkar verkligen inte för mig, jag är en person som gillar att hålla mig till några få. Även fast jag tycker om att prata i grupp,, vill jag aldrig fastna i någon. Folk som pratar om hur de ska köra sitt eget race och sen ändå hamnar i alla andras gemensamma nämnare, så fult. Jag kan tänka mig att jag själv gör det, men jag inser det nu. Jag vet inte varför jag försöker passa in någonstans. Känner att jag kanske borde slå mig ner någonstans där jag "passar bäst" men jag känner att jag inte passar bäst någonstans. Vill vara min egen ras, min egen species, vara min egen vandrare. Kan bero på att jag fortfarande är osäker själv, men min väg verkar vara det som oftast brukar funka bäst och allt detta tack vare lite fika.