Danik

Äntligen var det dags, Pianokonsär...

Laddade hemma med Dempan efter skolan och tog ett snabbt mål mat. Tog en träningsrunda vid pianot innan så man skulle vara förberedd. När jag satt och åt kom den första besvikelsen, ringde pappa och som vanligt kunde han inte komma. Kunde inte vara där för mig... han som lovat. Hur kunde jag vara så naiv. Låter så bra varje gång men det väl gället då finns han inte där. Mamma var däremot där och det värmde. Jag sa att hon inte behövde komma ifall hon inte ville, men hon insisterade och självklart känns det alltid bäst att ha familjen närvarande.

Jag var nummer tre på listan och när det väl blev min tur gick jag upp på scen men hjärtat uppe i 180. Händerna skakade och fötterna skakade men det gick bra. Tänkte att jag skulle försöka fokusera mig själv i min egen lilla bubbla precis som man gör när man spelar hemma och jag tror jag lyckades. Mamma sa tydligen att jag såg ut att vara inne i låten.

Efter mitt uppträdande satte jag mig ner och kunde slappna av. Fick njuta av alla andras uppträdanaden och de var verkligen duktiga. Speciellt David... Älskade hans låt. Clair de Lune med Debussy. Min mamma sa till mig efteråt att hon ville börja spela piano igen och det är inte vad som helst det!

När alla hade spelat klart gick vi upp på scen och ställde oss tillsammans för lite fotografier. Spanade ut över de som kommit och blev glad av att se så många. På scen delades chokladbitar och rosor ut. När jag tog emot rosen började jag genast spana efter dig. Var var du? Det var ju din låt. Din favorit... Kändes som att man var med i inspelningen av en b-film där killen desperat står och spanar och så kommer hon inte. Står där ensam med rosen i handen. Dock var det inte ens en b-film... I en b-film kommer hon i sista stund och slänger sig i ens armar men nej. Besvikelse nummer två...