Danik

Vissa saker är bara så typiska...

Efter jag gymmat klart tog jag 744 till centrum för att byta till 705. Jag tänkte innan ska jag åka en station längre och gå resten av vägen hem. Hmm.. njaa. Jag förtjänar lite vila tänkte jag och steg av vid huddinge iallafall. Bussen skulle kommit 22, den kom 35. Så typiskt... och den kom precis när jag kände att jag inte orkade och var precis på väg att börja vandra hemmåt själv.

När man står där med sin emo-musik ( kommer inte på ngt bättre samlingsnamn men men, BRA musik iallafall) strömmandes så börjar man tänka. Snön faller lätt mot marken och jag filosoferar och ler hånfullt för mig själv. Den stunden av att bara vänta brukar vara det värsta folk vet, och speciellt när man vet att för eller senare och inom en väldigt kort framtid så kommer den där bussen komma. Man väntar och väntar och det är egentligen det vi gör hela livet. Vi väntar...

Vi väntar på att något ska hända. Att någon ska ta oss härifrån. Bland annat när jag stod där och väntade på att bussen skulle komma så slocknar helt plötsligt belysningen och man observerar stressade människor springandes längs gatorna. Det fick mig att tänka på serier som OC och One Tree Hill. Jag tänkte; är det här vad vi väntar på? Att leva i en drömvärld, där vi är omgivna av de snyggaste människorna, de vackraste haven och den lyxigaste miljön man kan tänka sig. Jag skulle då inte säga nej till sånt och det är kanske därför man kollar på de serierna. För att drömma sig bort från "the reality" ett tag.

Men när man står där och väntar inser man även att tiden går jävligt fort och påtal om det fick jag en total chock när jag insåg att månaden närmar sig sitt slut och det har gått med stormsteg. Man inser även att julen är nära och det vlil säga nästa lov och även nästa termin. Den sista terminen man någonsin kommer uppleva i gymnasieskolan vilket känns ganska sad. Jag vet inte ifall det här skulle vara min bästa tid i livet eller ifall det fortfarande väntar i studentlivet men jag vet en sak och det är att det hitils har varit den roligaste tiden i mitt liv. Träffat underbara människor, vuxxit som person, lärt känna mig själv tack vare många personer, lärt mig en massa, både pluggmässigt och i färdigheter och det är jag faktiskt väldigt tacksam för. Jag tänker att det här är min grund i framtiden. Det är det här jag använder mig utav när jag pluggar vidare. Söka vidare... Vad vet jag inte riktigt än. Men allt prat om studenlivet bortom Stockholm känns väldigt lockande. Var helt insatt på KTH men just nu vill jag nästan hellre komma bort från Stockholm. Träffa nya människor, växxa som människa, lära mig ta mer eget ansvar, känna på hur det är att bo själv etc etc.

Desto närmare man kommer slutet börjar man även tänka på vilka man kommer att umgås med efter skolan. Tänker inte nämna några namn på mina hypoteser med risk för att glömma nämna någon. Men jag tror att det är fler än så jag kommer ha kontakt med och det är vissa man kanske inte kan tänka sig att jag skulle vilja umgås med i framtiden eller att jag känner de tillräckligt bra men jag tror tvärtom. Vissa jag kanske umgås mindre med ibland är de jag redan vet var jag har för att de bevisat sig för mig så jag har en stabil grund. Ingenting att bevisa. De relationerna kan gå långt.

Fick även en insikt om det här med Buddhisttänkandet när jag stod där i den härliga vinterstämningen. Ibland upplyfts man av en känsla som man inte riktigt kan förklara och när man försöker förklara den som jag ständigt försöker göra i mina bloggar blir det ibland bara misstolkningar eller fel. Språket är bara ett hjälpmedel som buddhisterna säger, eller snarare mer ett hinder från att fokusera på det verkliga. Och det är faktiskt sant... Man försöker förklara en känsla ibland som man bara själv känner och när man försöker få ur sig det i ord blir det inge bra. Man kan tänka sig det här exemplet med en musikant som spelar ett visst stycke och så frågar någon om vad det betyder. Musiken svarar inte utan spelar bara stycket igen.

Därmed slutar jag här, för ord räcker inte till.