Blogg är för emos
Så... därmed hej då. Jag är glad :)
Kaos
Det känns som att det är lite för mycket på gång just nu och vems fel är det? Jo endast mitt såklart.
Känns som att jag inte nog med bara är i en psykisk desperation utan det känns som att min kropp brinner. Sömnbrist och dåliga vanor tär på mig.
Sedan är det ju det där andra också... Det känns "bra"...eller det känns konstigt. För varje gång det känns det minsta lilla konstigt vill jag bara släppa hela skiten och gå vidare men jag vet att allting är bättre med den där skiten.
Jag vet att jag är känslig och jag försöker hålla det inom mig hela tiden, vill inte agera motpartner heller. Jag vet hur det är när folk säger åt mig vad jag ska göra, speciellt när Mamma försöker hitta orsaker på varför jag är sjuk, säga åt mig vad jag ska göra och så vidare. Egentligen förstår jag henne... hon bryr sig om mig och hon säger det för att hon bryr sig. Likadant vill jag också säga: Är du säker på att det inte blir kallt i de där kläderna? Komme du inte frysa? Hur går det i skolan? Har du ätit? Hur mår du? Varför är det bara jag som ringer? Varför...?
Jag bryr mig... mycket
Känns som att jag inte nog med bara är i en psykisk desperation utan det känns som att min kropp brinner. Sömnbrist och dåliga vanor tär på mig.
Sedan är det ju det där andra också... Det känns "bra"...eller det känns konstigt. För varje gång det känns det minsta lilla konstigt vill jag bara släppa hela skiten och gå vidare men jag vet att allting är bättre med den där skiten.
Jag vet att jag är känslig och jag försöker hålla det inom mig hela tiden, vill inte agera motpartner heller. Jag vet hur det är när folk säger åt mig vad jag ska göra, speciellt när Mamma försöker hitta orsaker på varför jag är sjuk, säga åt mig vad jag ska göra och så vidare. Egentligen förstår jag henne... hon bryr sig om mig och hon säger det för att hon bryr sig. Likadant vill jag också säga: Är du säker på att det inte blir kallt i de där kläderna? Komme du inte frysa? Hur går det i skolan? Har du ätit? Hur mår du? Varför är det bara jag som ringer? Varför...?
Jag bryr mig... mycket
No bed and no coffe machine
Ok, jag brukar inte göra så här, känner mig som om jag vore en alkoholist och fått återfall. Den här gången på riktigt. Vet inte hur mycket jag klarar mer och det känns sjukt jobbigt att leva i ovisshet. Jupp jag har gått och blivit förälskad, (antagligen kär, annars hade jag inte skrivit här). Sårad är ett ganska bra sätt att beskriva hur jag känner mig just nu. Besviken kanske. Lurad? Första gången det blev så här kände jag att det var det jobbigaste jag varit med om, den här gången känns det nej inte nu igen. Precis som förra gången känner jag att jag har två sidor mot mig. Den ena är min hjärna den andra mitt hjärta. Min hjärna vet vad som gäller; lita inte på henne, hon kommer såra dig, du vill inte ha henne. Mitt hjärta säger något helt annat...
Första gången det blev skakigt mellan oss, fanns det inget korthus över huvudtaget. Utspridda kort helt enkelt. Andra gången var tornet ostadigt, nästan nedrasat. Den här gången vet jag inte ens om korten är från samma hög.
Första gången det blev skakigt mellan oss, fanns det inget korthus över huvudtaget. Utspridda kort helt enkelt. Andra gången var tornet ostadigt, nästan nedrasat. Den här gången vet jag inte ens om korten är från samma hög.
