Danik

Det känns som att det är lite för mycket på gång just nu och vems fel är det? Jo endast mitt såklart.

Känns som att jag inte nog med bara är i en psykisk desperation utan det känns som att min kropp brinner. Sömnbrist och dåliga vanor tär på mig.

Sedan är det ju det där andra också... Det känns "bra"...eller det känns konstigt. För varje gång det känns det minsta lilla konstigt vill jag bara släppa hela skiten och gå vidare men jag vet att allting är bättre med den där skiten.

Jag vet att jag är känslig och jag försöker hålla det inom mig hela tiden, vill inte agera motpartner heller. Jag vet hur det är när folk säger åt mig vad jag ska göra, speciellt när Mamma försöker hitta orsaker på varför jag är sjuk, säga åt mig vad jag ska göra och så vidare. Egentligen förstår jag henne... hon bryr sig om mig och hon säger det för att hon bryr sig. Likadant vill jag också säga: Är du säker på att det inte blir kallt i de där kläderna? Komme du inte frysa? Hur går det i skolan? Har du ätit? Hur mår du? Varför är det bara jag som ringer? Varför...?

Jag bryr mig... mycket