All eyes on me
Jag: känslomänniska(senaste jaget), livsnjutare(gamla jaget), båda?
Känner verkligen för att bara njuta, precis som jag gör nu skrivandes på antagligen min sista blogg någonsin. Lyssnar på Dance my pain away och det känns så jävla rätt. Dance my pain away är precis det jag ska göra eller det jag tror jag gjort. Jag känner ingen sorg inget hat... har lagt det gamla bakom mig på ngt vis, iallafall det senare gamla jaget, åker nog längre tillbaka i tiden än så. Till mina rötter, precis som Ryan gör när han åker tillbaka till Chino. Får se om jag kommer tillbaka igen dock. Antagligen tar det ett tag. Halvår kvar nu. Ska njuta. Det är precis det jag ska göra.
Jag vet inte... finns nog inte så mycket mer att säga. Antagligen ett gott tecken och antagligen därför jag inte längre har haft ngn blogg motivation som lasse ofta poängerar att han saknar. Förstår han nu, men antagligen inte av samma anledning. För att citera Susanna också så tror jag inte min EKG var i full rullning förut utan snarare död, plan som du beskrev den. Nu känner jag däremot att mitt hjärta börjar hoppa igen. Fått en ny livstörst nu, nya perspektiv.
Känner samtidigt varför förmedla en blogg som egentligen bara 3 personer läser när jag kan prata med dom face to face och det mesta jag skriver kommer ändå fram på ett eller annat sätt så varför slösa tid här. "Some things are better said spoken". och det stämmer i jävligt många fall. Jag är nog inte den där romantikern alla tror jag är. Jag är nog ganska elak egentligen. Bra, dålig uppväxt... hmm vet inte. Antagligen ganska bra fast åt olika håll. Är glad att jag har mina föräldrar. Känner att jag uppskattar dom mer och känns skönt att spendera lite quality time över julen. En äkta jul. Kanske inte som tidigare. men den här julen var nog defenitivt bättre än den förra. Däremot känns det ganska synd att jag inte kunde gett mer... jag älskar verkligen att ge. Vill vara den där som skämmer bort alla, inte ta emot utan bara ge som mycket jag orkar så mycket jag kan. Veta att man får tillbaka det sen. Nu är det tvärtom... Jag tar emot och tar emot... och jag känner bara att en vacker dag ska jag allt skjuttsa iväg mina föräldrar på en lyxxkryssning. (När jag har råd med det förståss) men jag vill så gärna. Vara den där storstadsbratpappan som skämmer bort sin släkt och sina vänner. Den där folk snyltar på, fast ändå visar respect för. Vill att mina barn ska ha dom bästa förutsättningarna, det jag ville ha.
Ett nytt år är på väg och jag ska inte ändra på mig, det är det jag försökt göra hela den här terminen tror jag. Funkade inte särskilt bra heller. Ska vara mig själv eller försöka så gott det går iallafall. MEn som sagt jag vet fortfarande inte riktigt vem jag själv är eller vad jag vill. Vet bara vad jag inte vill och det är alltid en början så jag ska köra på det. Brukar märka ganska bra.
Men som sagt inte mycket mer att säga.
Smart drag mister Danik... Nej...
Fan nu försöker jag komma på en bra avslutning men jag antar att det inte går.
Gott nytt år.
All eyes on me
Det som betyder mest och fika
Mumsandes på mina djungelvrål som för övrigt precis tog slut har jag två saker att berätta.
Den första är om hur jag nyligen fått insikt om vad som betyder mest för mig. Dennis ställde mig någon gång frågon om vad jag brinner för. Jag började fundera och det tog inte så lång tid innan jag svararade musik. Mitt största intresse. Men brinner du verkligen för det frågade han mig. Ja, svarade jag. Sen sa han: Men varför går du inte på ett musikgymnasium om det är så viktigt för dig. Man ska väll göra det man brinner för. Eller?
Jag började resonera kring det där och visst jag håller med, men det kändes för riskabelt, bara för att jag inte går ett gymnasium som handlar om musik betyder inte att det betyder mindre för mig och det insåg jag här om dagen när jag satte mig vid mitt piano och skulle spela efter min osthyvels incident, (det vill säga att jag nästan råkade skära av mig en kär del av min tumme, men den klarade sig lyckligt nog ganska bra). Så jag satt där med mina fyra fingrar på vänster handen och spelade, och försökte att inte använda tummen för att inte belasta den. Då tänkte jag. Shiiit, fy fan vad jag bara vill kunna spela med alla fingrarna, då slog även tanken mig att men tänk om jag skulle förlora ena handen. Hur skulle jag kunna spela då...? Jag tänkte: nää fan, ALDRIG att jag ger upp, då spelar jag fanemej med en hand, och tänk om jag skulle förlora min tumme helt, ska jag sluta spela för det. Nää så fan helller. Jag tänkte på hur jävla ledsen jag blev om någon tog iväg mitt piano ifrån mig, fan vad ledsen jag skulle bli. Jag insåg att det är det som betyder mest för mig, materiellt det vill säga. Så viktigt för mig, tänkte också på vad det är jag brukar sakna mest när jag är borta en lång period, jag tänker alltid på mitt piano ståendes där hemma, utan att någon spelar på det. Det är det första jag gör när jag kommer hem från en semester, eller vad som helst då jag varit borta en längre period. Pianot, där hamnar jag alltid först, droppar mina bags och slänger mig över det. Skapa egen musik, bara sitta där och filosofera vid tangenterna. Komponera eget. Förmedla en känsla. Så ja... Jag brinner för Piano.
Det andra jag vill tala om är att idag när jag var hemma hos Mia och Anna så spelade jag lite piano, självklart, och se satte vi oss och fika och snackade om allt mellan himmel och jord, det vill säga, även skolan :P vilket Mia kunde bli lagom irriterad på :P Men men så blev det. Tror jag drack 3 koppar te med honung och mjölk vilket för övrigt Anna också gjorde. Det kändes på något sätt skönt att bara kunna relaxa lite, utanför plugget. Ofta känner jag att jag vill till skolan, träffa människor, ha kul. Men jag är så jävla trött på ytligheterna och trött på mig själv också att jag försöker passa in bland folk som jag egentligen irriterar mig på. Förstår inte varför jag vill vara som dom ibland. Och när jag nu inser att det är inte de ytligheterna jag vill umgås med känns det jävligt skönt att bara liksom sätta sig och fika upp och ner och snacka om någonting annat än bara strunt.
Jag känner mig verkligen som en ensam varg, och det värsta är att jag känner mig helt likgiltig till skol-scenariot just nu. Det vill säga, försöka passa in i någon grupp, för det funkar verkligen inte för mig, jag är en person som gillar att hålla mig till några få. Även fast jag tycker om att prata i grupp,, vill jag aldrig fastna i någon. Folk som pratar om hur de ska köra sitt eget race och sen ändå hamnar i alla andras gemensamma nämnare, så fult. Jag kan tänka mig att jag själv gör det, men jag inser det nu. Jag vet inte varför jag försöker passa in någonstans. Känner att jag kanske borde slå mig ner någonstans där jag "passar bäst" men jag känner att jag inte passar bäst någonstans. Vill vara min egen ras, min egen species, vara min egen vandrare. Kan bero på att jag fortfarande är osäker själv, men min väg verkar vara det som oftast brukar funka bäst och allt detta tack vare lite fika.
Det lilla livet
Jag trycker på resetknappen.
Omformaterar.
Börjar på noll.
Idag.
Imorgon.
Bäst före på de gamla delarna har gått ut.
Denna gången delas inte delarna ut.
Denna gången hämtas de.
Liksom Kalle och Chokladfabriken finns det vissa guldbiljetter att hämta.
Handlar om slumpen, turen...
Man får försöka hur mycket man vill.
Men bara den med turen får biljetten.
Allt det gamla är glömt.
Det lilla livet är glömt.
Inga ränker.
Dags att tänka frammåt.
Framtid
Mina delar
Jag består trots av allt av en massa så jag har också en begränsning.
Jag har bara ett visst antal delar det vill säga.
Dessa delar, delas ut till olika människor.
Ibland tar delarna slut ganska fort ibland sakta.
Förut så försökte jag dela ut så många delar jag kunde till så många som möjligt och till och med försöka skapa nya delar under tiden.
Det blev för mycket.
Delarna räckte ändå inte till.
Blev för utspritt för mycket att hantera.
Jag tog då tillbaka mina delar.
Kollade på dem.
Räknade dem.
Studerade mina komsumenter nogrannt.
Vem köper till bästa pris?
Jag har märkt att det gäller att försökta ge ut så många delar som möjligt till så få som möjligt.
För de blir det även lättare att ta tillbaka delarna.
Kan bli ganska svårt att ta tillbaka sina delar om de är utspridda över väldigt många.
De vet man inte riktigt heller vem som har vilken del.
Men om man delar ut sina delar till de som verkligen betyder något blir det så mycket enklare.
Då behöver jag inte heller bli orolig för att ifall jag skulle ta tillbaka några få eller någon enstaka del att relationen skulle rasa.
För jag vet fortfarande att jag kan bara ta tillbaka någon liten bit och sen fortsätta bygga på puzzlet efter jag studerat min bit lite nogrannare och funderat på ifall jag verkligen placerat den i rätt ruta.
När man bara försöker lägga ut sina bitar lite här och var så blir det svårt att se helheten.
Man försöker studera de bitar man fortfarande har kvar men glömmer bort att man glömt lägga kanterna vilket gör det hela lättare.
Gör det enklare för delarna i mitten att inte åka ut.
Grunden för det hela.
Mina bitar håller ibland på att ta slut.
Ibland undrar jag ifall de inte redan har gjort det.
Känner att jag måste ta tillbaka lite utav de delar jag delat ut.
Bygga om mitt puzzel.
Kanske 3D den här gången.
Kanske något ännu mer avancerat.
Ett felfritt system.
Ett tillsynes felfritt system.
Ett Matrix.
Plopp eller Center?
Jag är väldigt sugen på Plopp.
Det är verkligen min favorit.
Center är iförsig också god.
Men inte lika god som Plopp...
Jag har dock bara en godissort hemma.
Det är Centern.
Den ligger där god och mumsig i köket.
Vill gärna ha den.
Men tänker fortfarande att Plopp skulle sitta mycket bättre.
Funderar på ifall jag ska äta Centern och sen gå vidare och köpa Plopp i affären.
Tänker att vilken ska jag ta om jag bara får välja en?
Plopp godare och svår
eller
Centern lite mindre god men tillgänglig.
Vill man inte alltid ha det godaste eller ska man nöjja sig med det som finns?
Kan man inte få båda?
Men vänta...
Varför välja när jag kan få så mycket annat.
Det finns ju Kexchoklad.
Det ultimata skulle nog vara kexchokladen.
Oskyldig ligger den där på godishyllan.
Det är däremot inte så ofta man uppmärksammar den.
Ofta lätt att man bara struntar i den och går förbi.
Samtidigt är Marabou inte heller så off the topic.
Jag trodde att Marabou var godast.
Men jag fick nog lite för mycket av den förut så nu blir man lite sådär: hmm njaa, okej marabou är gott, men ändå inte så sugen.
Om jag tar en blandning då?
Jag tror inte heller det funkar.
Det är som att jag bara har en enda summa pengar att lägga ut på mitt godis.
Men jag kanske kan investera i min Center.
Köpa den men inte äta upp den.
Se ifall den stiger i värde.
Då kanske jag har råd att köpa Ploppen.
Maraboun är nog inte aktuell längre.
Kexchokladen är dock ultimat för den köper man nästan inte ens utan den finns bara där.
Gäller bara få upp ögonen för den.
Men sen då?
Ska jag slänga Centern.
Det går ju inte.
Liksom känns ju ändå som att jag måste äta upp den.
Den är ju ändå god.
Jag skulle nog vilja käka upp Maraboun och Kexchokladen ganska snabbt också.
Men sen ångrar man nog sig.
Tillfällig lycka typ.
Då blir det nog ändå Ploppen.
Är nog inte riktigt sugen på den längre.
Man har inte riktigt smakat den på länge så man vet inte.
Det är en chansning.
Kanske smakar Kexchokladen bäst.
Svårt att bestämma sig.
Jag tror att jag lägger undan Ploppen ett tag.
Sen får vi se om jag får upp suget igen.
Då kanske jag kan ta en ny tugga.
Men nu verkar det som att Kexchokladen och Centern ligger och väntar på mig.
Hmm... Egentligen är ju faktiskt Milky way eller Bounty min favorit.
Men de kommer väl senare i livet I guess...
Lesser of two evils
- Kom igen jag vet att du vill
- Vill vad då?
- Ja men du vet...
- Vad?
- Kom igen lek med henne
- Naaah, jag skulle aldrig kunna göra så, tänk om jag sårar henne
- Äsch vem bryr sig, stick to the plan
- Men tänk om min plan inte funkar då?
- Den funkar alltid...
- Säker?
- Ja, säker.
- Det är ditt game
- Nej det är ditt game. Gör det du kan bäst. Gör det.
- Nej gör det inte.
- Joo gör det. Ta kontrollen
- Men jag har ju den redan
- Är du säker?
- Ja...
- Men varför tvekar du då?
- Jag tvekar inte.
- Jo.
- Sluta agera efter vad andra vill
- Varför då?
- Det handlar bara om en en väg i slutändan. Din egen
- Ja, men jag kan dra med mig folk på vägen.
- Precis
- Ja men inte så
- Men hur menar du då?
- Jag vet inte riktigt
- Jag tror inte riktigt du förstår vad jag menar.
- Nää, mjo, njaa eller joo jag förstår visst.
- Ok men vad ska vi göra då?
- Tänk på dig själv
- Ok jag ska
- Nej gör det inte
- Vad ska du göra?
- Ingenting. Absolut ingenting
Vandraren
Ingenstans att ta vägen
Står vid stupet
Kollar ner
Hoppar men kommer aldrig ner
Jag har alltid gått min egen väg
Aldrig varit med i något gäng
Alltid stått ensam
Alltid på egna ben
Jag skapar inga gäng heller
Jag skapar relationer
Det är så det brukar vara lättast att gå vidare
Man gör det själv ensam
Ibland med hjälp av någon annan
Men vem finns där
Vem stöttar mig
Det finns många som gör det
Men fortfarande tar jag min egen väg
Det är så det i slutändan ändå kommer bli
Man blir en ensam vandrare
Så lika bra att lära sig ta vägen ensam direkt
Live together, Die alone
Love hurts
Det blir aldrig som man tänkt sig.
Kunde inte få ut någonting igår.
Kände mig sårbar. Mer än någonsin.
Det blev bara godkännt. vet inte om det blev ett plus till det också.
Var nog ändå ganska väntat.
Hade jag kunnat göra det annorlunda?
Spelar ingen roll...
Ville bara inte krypa ner i ett skal.
Blir så arg på mig själv.
Men det är inte mitt fel att jag känner som jag gör.
Men det är mitt fel att det blev som det blev.
Du säger att jag hade min chans.
Känns så illa bara.
Kan inte släppa taget om den kvällen bara.
Vet inte om det finns ett gott slut.
Vill bara vara nära.
Men det går inte.
Man vill bara att allt ska vara som i en film.
Ett gott slut.
Jag vet dock inte om det här bara är början.
Kanske ska man ha sina svackor.
Vad vet jag.
Ska det vara perfekt från början?
Kanske inte. även fast man vill...
Man vill bara så mycket.
Men man kommer till en punkt då man börjar undra.
Hur länge kommer jag behöva vänta nu.
Kommer det ge med sig?
Kommer jag ge med mig?
Kommer vi missa varandra?
igen..?
Så mycket jag hade tänkt säga.
Så mycket jag inte kan få ur mig i din närhet.
Ingenting man kan göra åt.
Vill kunna utrycka mig.
Genom musik.
Vill vara den där som accepterar dina brister.
Jag vet inte om jag gör det.
För jag vet inte ens om du har några.
Lyssnar på Heaven
Förstår varför den får dig att tänka på kärlek
Det värsta är väntan
Man undrar bara hur länge.
Som med bussen
man vet bara inte hur länge man orkar
man vet inte ens om den kommer
Jag vill bara att du ska veta att det aldrig var ditt fel
Det var mitt fel
Jag blev svartsjuk
Därför blev jag ledsen
Därför jag inte vill komma för nära
Vill distansera mig
Visste att det inte fanns ett gott slut
Men det gick inte
Känns så mycket hårdare nu än vad jag trodde det skulle vara.
Har aldrig kännt så starkt för någon
Det är ingen hemlighet längre
Alla visste om dig..
Alla visste...
Alla...
förutom du.
