Danik

Vissa saker är bara så typiska...

Efter jag gymmat klart tog jag 744 till centrum för att byta till 705. Jag tänkte innan ska jag åka en station längre och gå resten av vägen hem. Hmm.. njaa. Jag förtjänar lite vila tänkte jag och steg av vid huddinge iallafall. Bussen skulle kommit 22, den kom 35. Så typiskt... och den kom precis när jag kände att jag inte orkade och var precis på väg att börja vandra hemmåt själv.

När man står där med sin emo-musik ( kommer inte på ngt bättre samlingsnamn men men, BRA musik iallafall) strömmandes så börjar man tänka. Snön faller lätt mot marken och jag filosoferar och ler hånfullt för mig själv. Den stunden av att bara vänta brukar vara det värsta folk vet, och speciellt när man vet att för eller senare och inom en väldigt kort framtid så kommer den där bussen komma. Man väntar och väntar och det är egentligen det vi gör hela livet. Vi väntar...

Vi väntar på att något ska hända. Att någon ska ta oss härifrån. Bland annat när jag stod där och väntade på att bussen skulle komma så slocknar helt plötsligt belysningen och man observerar stressade människor springandes längs gatorna. Det fick mig att tänka på serier som OC och One Tree Hill. Jag tänkte; är det här vad vi väntar på? Att leva i en drömvärld, där vi är omgivna av de snyggaste människorna, de vackraste haven och den lyxigaste miljön man kan tänka sig. Jag skulle då inte säga nej till sånt och det är kanske därför man kollar på de serierna. För att drömma sig bort från "the reality" ett tag.

Men när man står där och väntar inser man även att tiden går jävligt fort och påtal om det fick jag en total chock när jag insåg att månaden närmar sig sitt slut och det har gått med stormsteg. Man inser även att julen är nära och det vlil säga nästa lov och även nästa termin. Den sista terminen man någonsin kommer uppleva i gymnasieskolan vilket känns ganska sad. Jag vet inte ifall det här skulle vara min bästa tid i livet eller ifall det fortfarande väntar i studentlivet men jag vet en sak och det är att det hitils har varit den roligaste tiden i mitt liv. Träffat underbara människor, vuxxit som person, lärt känna mig själv tack vare många personer, lärt mig en massa, både pluggmässigt och i färdigheter och det är jag faktiskt väldigt tacksam för. Jag tänker att det här är min grund i framtiden. Det är det här jag använder mig utav när jag pluggar vidare. Söka vidare... Vad vet jag inte riktigt än. Men allt prat om studenlivet bortom Stockholm känns väldigt lockande. Var helt insatt på KTH men just nu vill jag nästan hellre komma bort från Stockholm. Träffa nya människor, växxa som människa, lära mig ta mer eget ansvar, känna på hur det är att bo själv etc etc.

Desto närmare man kommer slutet börjar man även tänka på vilka man kommer att umgås med efter skolan. Tänker inte nämna några namn på mina hypoteser med risk för att glömma nämna någon. Men jag tror att det är fler än så jag kommer ha kontakt med och det är vissa man kanske inte kan tänka sig att jag skulle vilja umgås med i framtiden eller att jag känner de tillräckligt bra men jag tror tvärtom. Vissa jag kanske umgås mindre med ibland är de jag redan vet var jag har för att de bevisat sig för mig så jag har en stabil grund. Ingenting att bevisa. De relationerna kan gå långt.

Fick även en insikt om det här med Buddhisttänkandet när jag stod där i den härliga vinterstämningen. Ibland upplyfts man av en känsla som man inte riktigt kan förklara och när man försöker förklara den som jag ständigt försöker göra i mina bloggar blir det ibland bara misstolkningar eller fel. Språket är bara ett hjälpmedel som buddhisterna säger, eller snarare mer ett hinder från att fokusera på det verkliga. Och det är faktiskt sant... Man försöker förklara en känsla ibland som man bara själv känner och när man försöker få ur sig det i ord blir det inge bra. Man kan tänka sig det här exemplet med en musikant som spelar ett visst stycke och så frågar någon om vad det betyder. Musiken svarar inte utan spelar bara stycket igen.

Därmed slutar jag här, för ord räcker inte till.

17.03 är deadline - Projektarbetet.

16.59 skickas arbetet in och ett års bekymmer skickas iväg genom en elektronisk signal i form av epost.

Galet glad... Men fortfarande hyseriskt... Det är dags ska fira! Dennis och jag. Slänger snabbt i mig mat och får skjutts till skolan där jag ska träffa Dennis. Fan vad jag längtade efter det där momentet. Bara få känna 100% glädje.

Veckan i övrigt hade varit 100% hektisk, med prov tre dagar i rad och galet mycket annat att tänka på.

När man stod där... Kände jag mig glad i hela kroppen. En känsla man inte kan beskriva... Och sen träffade man lite annat folk, som också förgyllde det lite extra. Tillsammans på kvällen sen skulle jag och Alexandra prata för sjödal. hade INGEN aning om vad jag skulle säga. Men man kan ju improvisera lite och vad är det värsta som kan hända egentligen. Ja du inte vet jag...? inte mycket antagligen.

Tiden efter 17.03 Kändes som en tid att slappna av. Allting perfekt. I allafall så länge jag kunde hålla mig med mina vänner och borta från hemmet. Tack Dennis och moraliskt stöd också för den delen :)

Tiden efter 17.03 skulle vara bäst... Det var den men bara tillfälligt. Tillfällig lycka som sagt. Var den värd det? OOOH JA!.... men fortfarande... Så fort man kommer hem... bara bråk... tjaffs... Man orkar inte. Ibland vill föräldrarna inte förstå hur det känns att gå en så krävande och jobbig linje. Jag har själv varit allmänt dissig mot dem och sagt att jag vart tvungen att plugga som jag också har gjort, men nu när plugget är slut börjar de igen. Do this... Do that...

Man orkar inte. Kan man få en stund att slappna av?

Städat hela dagen idag, direkt efter frukost. Nu är den enda tiden jag har att slappna av och jag blir galet melankolisk. Sitter i mitt nystädade rum, med laptopen i sängen och Bryan Adams - Wonderwall strömmandes genom mig. Får en konstig känsla genom kroppen och med dämpad belysning i rummet känner man hur vintertiderna närmar sig.

Vintertid för mig symboliserar verkligen den här mysiga stämningen då allting är städat, rent, med mysig belysning och små lampor vid fönstrena och snön fallandes utanför. Men inte nog med det. Vintertid för mig är som sagt den där mysiga stämningen då man vill vara med någon hela tiden. Man vill ha någon att hålla om, någon som finns där för en.

Såg en snutt av Michael Moores Sicko idag och i slutet spelades en galet bra låt som just nu ger mig rysningar i kroppen; Cat Stevens - Don't be Shy. Som sagt: musik är allt och det här förgyller min dag. Videon är lite skumm men musiken är det som betyder ngt. Enjoy

En försenad inlämningsuppgift är just vad det är.
Den var redo för länge sen...
Trodde jag iallafall.
Ville göra den bättre hela tiden.
Bara lite till.
Ändra this... ändra that.
Bara för att göra den så bra som möjligt.
Men nu.
Nu står man där med inlämningsuppgiften färdig.
Man har missat sin deadline.
Man vet att det egentligen är försent.
Man borde ha lämnat in den från början.
Därför står man där varje gång och väger över.
Ska jag, ska jag inte, ska jag, ska jag inte.
Om jag lämnar in den vet jag att jag antagligen bara kan få ett godkännt.
Det med största sannolikhet.
Men kanske, men bara kanske.
Så finns den där lilla, lilla chansen att man faktiskt lyckades.
Man scorar det där MVG;et man var ute efter.
Då kommer allting ha varit värt det.
All möda, all donan.
Men fortfarande så vet man att med största sannolikhet så blir det bara ett g...
Och när man väll får tillbaka sin inlämningsuppgift och faktiskt inser att det bara blev ett g, så börjar man tänka.
Jag hade kunnat gjort så,
Jag kunde ha väntat lite längre.
Kanske hade jag kommit på det. Hur jag skulle löst det.
Eller hade jag det?
Var det redan kanske för sent?

There will come a point in your life when you realize who really matters,

who doesn't and who never did.

So forget about the people from you past because there is a reason they didn't

make it into your future..

Hittade det här när jag läste hjulans blogg. Bra sagt måste jag säga, verkligen. Det där stämmer så hårt in på hur jag ser på mina vänner. Det är därför det är så viktigt att veta vilka vänner man vill umgås med och är värda att satsa på. Tänk på den.

Vänner
Det är de man har närmast
Det är med de man har roligast
Det är de som visar att de bryr sig
Det är de som vet allt om en
Sina vänner behöver man inte visa var man har
Det har man redan gjort
Finns där när man behöver de
Man ska inte behöva jaga sina vänner
De ska komma till en
Man märker sånt
Det är lätt att skilja på kompisar och vänner
Men man vill vara vän med alla
Men det går inte
Det går bara inte
Man måste prioritera
Som med allt här i livet
Jag har lärt mig det
Ens vänner kan beskrivas som räddare i nöden
Det är precis vad de är
Finns där i alla stunder
Kompisar finns bara i de glada
Vänner visar att de bryr sig
Jag bryr mig

Äntligen var det dags, Pianokonsär...

Laddade hemma med Dempan efter skolan och tog ett snabbt mål mat. Tog en träningsrunda vid pianot innan så man skulle vara förberedd. När jag satt och åt kom den första besvikelsen, ringde pappa och som vanligt kunde han inte komma. Kunde inte vara där för mig... han som lovat. Hur kunde jag vara så naiv. Låter så bra varje gång men det väl gället då finns han inte där. Mamma var däremot där och det värmde. Jag sa att hon inte behövde komma ifall hon inte ville, men hon insisterade och självklart känns det alltid bäst att ha familjen närvarande.

Jag var nummer tre på listan och när det väl blev min tur gick jag upp på scen men hjärtat uppe i 180. Händerna skakade och fötterna skakade men det gick bra. Tänkte att jag skulle försöka fokusera mig själv i min egen lilla bubbla precis som man gör när man spelar hemma och jag tror jag lyckades. Mamma sa tydligen att jag såg ut att vara inne i låten.

Efter mitt uppträdande satte jag mig ner och kunde slappna av. Fick njuta av alla andras uppträdanaden och de var verkligen duktiga. Speciellt David... Älskade hans låt. Clair de Lune med Debussy. Min mamma sa till mig efteråt att hon ville börja spela piano igen och det är inte vad som helst det!

När alla hade spelat klart gick vi upp på scen och ställde oss tillsammans för lite fotografier. Spanade ut över de som kommit och blev glad av att se så många. På scen delades chokladbitar och rosor ut. När jag tog emot rosen började jag genast spana efter dig. Var var du? Det var ju din låt. Din favorit... Kändes som att man var med i inspelningen av en b-film där killen desperat står och spanar och så kommer hon inte. Står där ensam med rosen i handen. Dock var det inte ens en b-film... I en b-film kommer hon i sista stund och slänger sig i ens armar men nej. Besvikelse nummer två...

Pengar
Alla är vi beroende av pengar på ett eller annat vis
Vi säger att vi inte bryr oss om det men vi gör det
Jag hatar pengar...
Jag hatar när jag inte bara kan kasta ut pengar till alla jag känner
Jag hatar att jag inte köpa det jag vill ha
Jag hatar att jag måste snåla
Jag är inte snål
Inte heller sparsam
Jag är dum
Hatar att jag är dålig på att säga nej
Varför gick jag med på det här eller det där?
Hatar att leva fattigt
Jag hatar pengar...
...men jag älskar att ha dem